Örlogssidan

Fotografierna är hittade i ett gammalt fotoalbum och jag är lite grand som Pippi Långstrump - en sakletare som räddar saker från förgängelsen

Det är väl inte världens bästa kvalitet men de ser ännu värre ut som positiv i albumet

brunblekta och det tog ett tag att få lite fason på dem

Faktatexterna om fartygen är kopierad från Wikipedia

Till min förstasida om Västra Stockholm

 

HMS Äran 

var ett pansarskepp i svenska flottan. Fartyget var det första i Äranklassen och var systerfartyg till HMS Tapperheten, HMS Manligheten och HMS Wasa. Äran sjösattes den 14 augusti 1901. Tjänstgjorde från 1942 som logementsfartyg. Sjönk under en bogsering 1968 till 30 meters djup, 18 kilometer rakt västerut från Särdal i Halland.

HMS Äran var byggd av nitat stål och var 89,7 meter lång och 15,02 meter bred. Maskineriet bestod av två stycken 3-cylindriga trippelexpanderande ångmaskiner som fick ånga ifrån åtta koleldade ångpannor. Detta maskineri avgav en effekt av 5 500 hästkrafter vilket fördelade på två propellrar resulterade i en maxfart på 16,5 knop. Fartygets huvudbestyckning bestod av två stycken 21 centimeterskanoner m/98B i var sitt torn belägna på för- respektive akterdäck. Sekundärartilleriet bestod av sex stycken 15,2 cm kanoner m/98. En stor skillnad från tidigare pansarskeppsklasser var att dessa var uppställda i egna torn, istället för i kasematter. Vidare fanns sex stycken 57 mm kanoner m/89B samt två torpedtuber belägna under vattenlinjen för 45,7 cm torpeder. De båda ångsluparna som medfördes var bestyckade med var sin 37 mm kanon m/98B.

Vid utbrottet av andra världskriget hade Äran inte varit rustad sedan 1933. Då fartyget började förberedas för tjänst visade sig skrovet och däcken vara i förhållandevis gott skick, men artilleriet hade stora brister. Luftvärnsartilleriet var mycket svagt och omodernt, och det övriga artilleriet hade mycket kort räckvidd. Fartyget bedömdes dagtid inte kunna besvara eld på avstånd över 9 000 meter och nattetid endast 2 500 meter. Detta, i kombination med att Ärans maximala fart vid forcering var 16 knop, gjorde att fartyget kunde upphinnas och förstöras av i stort sett samtliga tyska och ryska örlogsfartyg i Östersjön. Då man på hösten år 1939 genomförde provskjutningar med det svåra och medelsvåra artilleriet uppstod dessutom så stora skador på fartyget att man över huvud taget inte använde artilleriet på ett halvår.

Ett fartyg av Ärantypen
Ett fartyg av Ärantypen
Ett fartyg av Ärantypen
HMS Dristigheten 

var ett fartyg som tillhörde den svenska marinen. Hon var en vidareutveckling av Odenklassens pansarskepp och skiljde sig från främst genom sitt kraftigare sekundärartilleri. Huvudbetyckningen utgjordes ursprungligen av två 21 cm kanoner och sekundärbestyckningen av åtta 15,2 cm kanoner. Dristigheten byggdes vid Lindholmens varv i Göteborg och sjösattes den 28 april 1900. Den 5 september 1901 levererades fartyget som pansarskepp till marinen, och år 1927 beslutade man att bygga om henne till flygdepåfartyg varpå hela bestyckningen byttes ut och ny utrustning tillkom. Dristigheten utrangerades den 13 juni 1947 och användes därefter som målfartyg vid skjutövningar och sprängförsök, innan hon år 1961 såldes för skrotning i Göteborg.

Dristigheten var 89 meter lång, 14,77 meter bred och hade ett djupgående på 4,92 meter. Standarddeplacementet var 3 200 ton och det maximala deplacementet uppgick till 3 600 ton. Pansaret var av en ny ythärdad typ som hade bättre skyddande förmåga, varför man kunde minska tjockleken och bepansra en större del av fartyget utan att öka vikten. Pansartjockleken i sidorna var 200 mm och pansardäckets tjocklek var 25 mm.

Framdrivningsmaskineriet utgjordes av kolvångmaskiner och ångpannor. Pannorna var åtta till antalet och var uppställda i två eldrum. Den största nyheten hos dessa var att de var vattenrörspannor, till skillnad från tidigare pansarbåtar som haft eldrörspannor. Ångan från pannorna levererades till två stycken trecylindriga etippelexpansions ångmaskiner som tillsammans avgav en effekt på 5 400 indikerade hästkrafter. Maskinerna var kopplade till var sin propeller via var sin axel.

När man valde huvudbestyckning för Dristigheten gick man ifrån den tidigare använda kalibern 25,4 cm till förmån för en 21 cm pjäs, som var mer snabbskjutande och dessutom hade längre räckvidd. Huvudbestyckningen blev således två 21 cm kanoner m/98 som placerades i var sitt torn, ett i fören och ett i aktern.

Erfarenheter från omvärlden hade visat att det medelsvåra artilleriet hade stor betydelse på fartyg av Dristighetens typ, varför detta utökades både i antal och kaliber i förhållande till Odenklassen. Sex stycken 15,2 cm kanoner m/98placerades i tre bepansrade kasematter på vardera sida av fartyget.

Det övriga bestyckningen utgjordes av tio 57 mm kanoner M798B och två 45,7 cm undervattenstorpedtuber m/99. Dessutom fanns en 37 mm kanon m/98B i de två ångslupar som medfördes.

 

HMS Freja 

var en svensk ångkorvett, som byggdes av Kockums och sjösattes 25 juli 1885. Hon var då det största fartyg som någonsin byggts helt i stål i Sverige. Mellan åren 1886–1906 gjorde hon flera långresor. Efter att ha tjänstgjort som korvett i många år togs hon ur tjänst 1907 och byggdes om till logementsfartyg 1908–1909 i Karlskrona. Sommartid låg hon 1921–1926 i Hårsfjärden och under vintrarna i Hägernäs där hon avvändes som logementsfartyg av marinens flygväsende. Hon övertogs åter av svenska flottan 1926, utrangerades 1936 och såldes för skrotning 1943. Under upphuggningen 1946 sjönk hon och låg kvar på botten till 1978 då hon bärgades för att slutligen skrotas.

HMS Fylgia 

var en pansarkryssare som tillhörde den svenska marinen. Fartyget sjösattes vid Finnboda varv den 20 december 1905 och levererades den 21 juni 1907. Fartyget byggdes som pansarkryssare och hade dessutom som uppgift att genomföra utbildningsexpeditioner med officersaspiranter. Fartyget tjänstgjorde under första världskrigets beredskapstid, och lades i fartygsreserven i början av 1930-talet. På grund av andra världskrigets utbrott moderniserades fartyget och var i tjänst även under detta krig. Fartyget utrangerades den 30 januari 1952 och användes därefter som målfartyg innan hon såldes år 1957 för skrotning i Köpenhamn. Kanonerna i fartygets fyra dubbeltorn togs tillvara och användes som fortifierade kanontorn i Kalix-linjen kring Kalix.

Fylgia var vid byggnationen 115,1 meter lång, 14,8 meter bred och hade ett djupgående på 5,1 meter. Standarddeplacementet var 4 310 ton och det maximala deplacementet var 4 980 ton. Fartyget hade tre skorstenar och i fören fanns ett torn varifrån stridsledningen och navigationen sköttes. Fartyget var vitmålat med gula skorstenar.

Skovet byggdes av 22-35 mm tjockt nitat stål, och hade dessutom 50-100 mm tjockt vattenlinjepansar som sträckte sig över ungefär halva skrovets längd. Pansardäcket var välvt och fören var utformad som en rammstäv. Under byggnationen fanns från olika håll kritik mot att fartyget skulle komma att få dålig stabilitet och riskera att kantra, men det skulle visa sig att skrovet gav goda sjöegenskaper. Fartygets inredning byggdes för en besättning på 322 man, varav 50 kadetter.

Fylgia var ett av de sista svenska örlogsfartygen att utrustas med kolvångmaskiner. Tolv koleldade pannor i tre separata eldrum levererade ånga till två fyrcylindriga trippelexpansionsmaskiner, som var kopplade till varsin propelleraxel. Varje eldrum hade en skorsten vilket resulterade i tre skorstenar. Maskineriet utvecklade 12 000 häskrafter vilket gav en toppfart på 22,77 knop (42 km/h), gott och väl över den beräknade farten på 21,5 knop. Kolförrådet var på 900 ton, vilket räckte för 8 000 distansminuters gång vid 10 knop.

Huvudartilleriet bestod av åtta 15,2 cm kanoner m/03 som stod i fyra dubbeltorn. Av dessa var ett beläget i fören, ett i aktern, och ett på vardera sida midskepps. Kanonernas frontpansar var 125 mm tjockt och baksidans pansar 50 mm. Tornen var handriktade och eldrören kunde höjdriktas vart för sig. Eldledningen sköttes av artilleriofficeren, som hade sin plats i stridstornet.

Sekundärartilleriet utgjordes av fjorton 57 mm kanoner m/89B som var placerade i fem kasematter på varje sida av skrovet och i två torn på vardera förliga och aktra bryggan. Dessutom fanns två 37 mm kanoner m/98B, och i förskeppet ett torpedrum med två 45,7 cm undervattenstorpeder m/04.

 

HMS Hugin  

var en jagare i svenska flottan. Hugin byggdes av Göteborgs Nya Verkstads AB och sjösattes den 10 december 1910. Fartyget tillsammans med HMS Munin  byggdes med ångturbiner istället för kolvångmaskiner som de tidigare jagarna hade.

Typ Jagare
Fartygsnummer 7, senare nummer 24

Historik

Byggnadsvarv Göteborgs Nya Verkstads AB
Sjösatt 10 december 1910
I tjänst 20 juni 1911
Öde Tagen ur tjänst den 13 juni 1947

Tekniska data

Längd 66,3 m
Bredd 6,5 m
Djupgående 1,8 m
Deplacement 350 / 420 ton
Maskin AEG-Curtis turbiner
10000 AHK, 12 atö
Kraftkälla 4×Yarrowpannor kol. Oljeinsprutning i två pannor
Fart 30 knop
Räckvidd 1500 nm vid 16 knop
Besättning 73 man
Bestyckning 4 x 75 mm kanoner
2 x 45 cm torpedtuber

 

Iduna och Lehsahr i Visby - Prins Ethel Fredrik och storhertigen av Oldenburgs fartyg

HMS Manligheten 

var en pansarbåt i den svenska flottan. Den byggdes 19011903 av Kockums Mekaniska Verkstad och var det fjärde och sista fartyget i Äranklassen. Huvudbetyckningen utgjordes av två 21 cm kanoner och sekundärbestyckningen av sex 15,2 cm kanoner. I början av andra världskriget genomgick fartyget en stor modernisering, då bland annat förskeppet byggdes om, och under kriget var hon flaggskepp i Göteborgseskadern. Manlighetenutrangerades 1947 och skrotades delvis 1952, skrovet behölls dock och används idag som kaj för Svitzers bogserbåtar i Brofjorden. Fartyget kallades ibland för "Emma", efter förkortningen Ma för Manligheten

HMS Manligheten var byggd av nitat stål och var 89,7 meter lång och 15,02 meter bred. Maskineriet bestod av två stycken 3-cylindriga trippelexpanderande ångmaskiner som fick ånga ifrån åtta koleldade ångpannor. Detta maskineri avgav en effekt av 5500 hästkrafter vilket fördelade på två propellrar resulterade i en maxfart på 16,5 knop. Fartygets huvudbestyckning bestod av två stycken 21 cm kanoner m/98B i var sitt torn belägna på för- respektive akterdäck. Sekundärartilleriet bestod av sex stycken 15,2 cm kanoner m/98. En stor skillnad mot tidigare pansarskeppsklasser var att dessa var uppställda i egna torn, istället för i kasematter. Vidare fanns sex stycken 57 mm kanoner m/89Bsamt två torpedtuber som låg under vattenlinjen för 45,7 cm torpeder. De båda ångsluparna som medfördes var bestyckade med var sin 37 mm kanon m/98B.

Manligheten var det sista av de fyra fartygen i Äranklassen, och beviljades först två år efter de tre övriga fartygen. Fartyget byggdes vid Kockums mekaniska verkstad i Malmö, som även hade byggt Tapperheten.[3] År 1906 byggdesManlighetens master om. För att bättre kunna leda artilleriet behövdes en märs med avståndsmätare, och för att kunna bära vikten av denna förstärktes den förliga masten med två nya ben, och blev därmed en så kallad tripodmast.

Under unionskrisen 1905 var Manligheten med sina systerfartyg en del av 1:a Pansarbåtsdivisionen och ingick i den flotta som mobiliserades till västkusten under konteramiral Dyrsen

Manligheten utrangerades 1950 och såldes 1952 för skrotning i Karlskrona. Mellan 1956 och 1984 användes skrovet som pontonbrygga i Gullmarsbasen vid Lysekil. Under kalla kriget var den även avsedd att kunna användas som krigsbro. Idag används pontonen som kaj för Switzers (tidigare Röda Bolaget) bogserbåtar vid Lahälla i Brofjorden.

HMS Oden 

var ett pansarskepp i den svenska flottan. Oden som var av Odenklass sjösattes den 9 mars 1896 och var systerfartyg till HMS Niord och HMS Thor. 22 augusti 1913 kolliderade hon med kanonbåten HMS Urd utanför Ven. Kollisionen var så kraftig att Urd sjönk efter 23 minuter. Samtliga i besättningen kunde dock räddas.

Typ Pansarskepp
Klass Odenklass
Historik
Byggnadsvarv Bergsunds mekaniska verkstad
Sjösatt 9 mars 1896
I tjänst 25 maj 1897
Öde Tagen ur tjänst den 16 juli 1937
Tekniska data
Längd 86 meter
Bredd 14,8 meter
Djupgående 5,5 meter
Deplacement 3328 / 3720 ton
Fart 15 knop
Bestyckning [design]
2 x 254mm/42cal Canet M/94A
4 x 120mm/45cal Bofors Ssk M/94
4 x 57mm/25,9cal Finspång M/95
6 x 47mm/50cal Ssk M/95
2 x 25mm/35,5cal Palmcr. ksp M/84
2 x 8mm Maxim kulsp M/95
1 x 45,7 cm torpedtub M/93

[1902]
2 x 254mm/42cal Canet M/94A
6 x 120mm/45cal Bofors Ssk M/94
8 x 57mm/55cal. Finspång M/89B
2 x 25mm/35,5cal. Palmcrantz ksp M/84
2 x 8mm/105cal. Maxim ksp M/1895
1 x 45,7 cm torpedtub M/93

 

HMS Oden
Oden, Äran och Wasa

HMS Wasa var ett svenskt pansarskepp. Wasa byggdes vid Bergsunds Mekaniska Verkstads AB, Finnboda Varv, Stockholm. Fartyget, som var av Äranklass, sjösattes den 29 maj 1901 och levererades till flottan 6 december 1902. Den 15 mars 1940 utrangerades Wasa.

  • Fartyget hade två stående trippelexpansionsångmaskiner och åtta vattenrörspannor.
  • De gav ånga till en ångmaskin med effekten 5 500 indikerade hk vid 14,7 kg/cm² ångtryck.
  • Wasas kolförråd var 370 ton
  • Fart: 16,77 knop (max)
  • Aktionsradie: 3 000 nautiska mil vid 12 knop

 

Ombord pa Äran med Oden i bakgrunden
Ombord pa Äran med Oden i bakgrunden
 

HMS Oscar II 

var ett pansarskepp som tillhörde den svenska marinen. Fartyget var en vidareutveckling av Äranklassen och skiljde sig från denna genom större storlek, högre fart och kraftigare sekundärartilleri. Huvudbestyckningen utgjordes av två 21 cm kanoner och sekundärbestyckningen av åtta 15,2 cm kanoner. Oscar II byggdes vid Lindholmens varv i Göteborg och sjösattes den 6 juni 1905. Den 3 april 1907 levererades fartyget till marinen och var i tjänst till utrangeringen den 24 februari 1950. Fartyget genomgick under dessa år flera moderniseringar, varav den största genomfördes inför andra världskriget. År 1952 byggdes fartyget om för utbildning i skyddstjänst vid Berga Örlogsskolor, och år 1974 såldes hon för skrotning i Göteborg. Fartyget fick sitt namn efter kung Oscar II.

Oscar II var 97,9 meter lång, 15,42 meter bred och hade ett djupgående på 5,13 meter. Standarddeplacementet var till 4273 ton och det maximala deplacementet uppgick till 4495 ton.Utseendemässigt skilde sig fartyget från övriga svenska pansarskepp främst genom att hon hade tre skorstenar, medan övriga hade två. Fartyget var inrett för en ordinarie besättning på 326 man, och var även inrett som flaggskepp, vilket innebar att det fanns plats för chefen för kustflottan och dennes stab, benämnd Flaggen. Som flaggskepp uppgick besättningen till 335 man.

Skrovet var byggt av nitat stål, där stålremsor användes i skarvarna mellan plåtarna. Fören var utformad som en rammstäv. Avstånden mellan spanten i skrovet var 120 cm under pansardäcket och 60 cm över detta. Pansardäcket var 35 mm tjockt, och ett par decimeter ovanför detta låg ett extra trossdäck. Vattenlinjepansaret var 150 mm tjockt, och ovanför detta lades ett citadellpansar som var 100 mm tjockt. Skrovet utgjorde 25,8% av standarddeplacementet.

Oscar II var det sista svenska pansarskepp att utrustas med kolvångmaskiner. Tio stycken Yarrow-pannor i tre pannrum genererade ånga med 16,5 bars tryck till två stycken fyracylindriga trippelexpansions ångmaskiner som var kopplade till var sin propeller via var sin axel. Maskineriet utvecklade sammanlagt effekten 9 400 hästkrafter, vilket gav fartyget en fart på 17,8 knop. Den totala vikten för framdrivningsmaskineriet uppgick till 640 ton, eller 71,2 kg per indikerad hästkraft, vilket motsvarade 16,1% av standarddeplacementet.

Huvudartilleriet utgjordes av två stycken 21 cm kanoner m/98 i var sitt torn, en på fördäck och en på akterdäck. Kanontornen vägde 200 ton. Sekundärartilleriets utformning var den största skillnaden jämfört med Äranklassen. Detta bestod av åtta 15,2 cm kanoner m/03, vilken var en vidareutveckling av Äranklassens kanoner m/98. För att spara vikt placerades dessa i fyra dubbeltorn som ställdes två på varje sida på gångborden.

Fartygets övriga bestyckning bestod av tio stycken 57 mm kanoner m/98B och två stycken undervattenstorpedtuber m/99. Dessutom fanns tre stycken 37 mm kanoner m/98B för ångluparna som medfördes.

 

 

Hohenzollern

Om kejsar Wilhelm II påstås att han kryssade i de norska fjordarna ”med den tyska flottan”. Dessbättre nöjde han sig med sitt eget kryssningsfartyg ”Hohenzollern”, med vilket han vid några tillfällen också gick upp i Östersjön. Totalt tillbringade han 4 år ombord under åren 1894 till 1914.

Hohenzollern II byggdes av by AG Vulcan i Stettin. Hon var 120 meter (390 ft) långt

I slutet av Juli 1914 togs Hohenzollern II ur tjänst i Kiel. Den sista kaptenen var Johannes karpf. Fartyget blev Weimar republikens egendom 1918 och hon skrotades 1923 i Wilhelmshaven.

 

 

Undervattensbåtarna U2, Tumlaren, Svärdfisken samt kanonbåten Skäggald

HMS Undervattensbåten N:r 2 var en ubåt i svenska marinen som byggdes vid Motala Verkstad och sjösattes den 25 februari 1909.

Ubåten var en vidareutveckling och förbättring av den redan då gamla Hajen. Konstruktören, Marindirektören Carl Richson, hade då insett de förbättrade manöveregenskaperna som förliga dykroder medgav. En dieselmotor gav dessutom längre aktionsradie och bättre förhållanden för besättningen än den tidigare bensindriften. Det största framsteget var dock att denna båt med sina systrar hade dieselelektrisk drift vilket betydde att båten alltid laddade batterierna via en generator som alltid drev huvudmotorn som var elektrisk. Dyktiden var då (även nu) mycket snabb med sina 30 sekunder. Båten fick ett förhöjt förskepp som gav goda sjöegenskaper vid högre sjö. Båten och dess systrar gjorde god tjänst under första världskriget och efteråt som utbildningsbåtar för senare befäl och besättningar. Ubåt no 2 utrangerades 1929.

HMS Svärdfisken var en ubåt i den svenska marinen som jämte systerbåten HMS Tumlaren byggdes på Kockums varv i Malmö 1914.

Typen hade sitt ursprung från HMS Hvalen (inköpt från Italien). Svärdfisken sjösattes den 30 augusti och Tumlaren den 14 oktober 1914. Dessa båtar var av den då mycket moderna Fiat-Laurenti typen med långt smalt tryckskrov och väldisponerat formskrov. Bestyckningen var två förliga 45 cm torpedtuber (M/1904-12). På däck fanns en 37 mm (35 cal) kanon mod.98 som efter första världskriget utbyttes mot en 57 mm (21,3 cal) kanon mod. 1919. Bägge båtarna var mycket omtyckta av sina besättningar och utrangerades först 1936.

HMS Skäggald var en kanonbåt i svenska flottan. Hon byggdes av Bergsunds varv och sjösattes den 7 december 1878. Utrustades 1913 med fyra nya snabbskjutande kanoner samtidigt som hon byggdes om till depåfartyg för ubåtar. Hon råkade ut för en omfattande brand 1918. Efter utrangeringen såldes hon 1923 för skrotning i Köpenhamn.

 

Albatross

Den 2 juli 1915 var Albatross, den lätta kryssaren Augsburg och tre jagare på väg för att lägga ut minor i ryska vatten när de attackerades av fyra ryska fartyg — pansarkryssarna Bayan,Admiral Makarov och de lätta kryssarna Bogatyr och Oleg. Augsburg undkom medan de tre jagarna skyddades hennes reträtt. Albatross, under befäl av fregattkaptenen Fritz West och sekond korvettkapitän Karl Bühler, skadades allvarligt och var tvungen att självmant gå på grund på Gotland. Klockan 06:30 var Albatross framme vid den gotländska kusten och sökte skydd bakom ön Östergarnsholm. Ryska kryssare följde efter in på svenskt territorialvatten för att sänka henne. Klockan 08:15 kunde fartyget inte längre manövreras och man började ta in vatten. Fartygschefen Fritz West hade inget annat val än att köra upp fartyget på stranden. Klockan 8.29 gick Albatross på grund vid Kuppen 150 meter från land. Strandningen skedde några hundra meter från Herrviks fiskeläge i Östergarns socken.

I striden dödades 27 av den 238 stora besättningsmän och 49 sårades. 26 av de stupade tyska sjömännen begravdes samma kväll striden utkämpades i en massgrav strax öster om Östergarns kyrka. En besättningsman hade fallit överbord och kunde inte hittas. Två av besättningsmännen som avled under transporten till Roma begravdes på Björke kyrkogård. Den överlevande tyska besättningen internerades, först i Roma, sedan vid Blåhäll i Tofta. 1917 flyttades de till ett läger i Skillingaryd i Småland på det svenska fastlandet.

Albatross togs loss av en tillkallad bärgningsångare och den 30 juli 1915 bogserades fartyget under eskort av jagarna HMS Wale och HMS Magne till Oskarshamn. I Fårösund kvarlämnades vissa maskindelar, kanonmekanismer, ammunition mm. för förvaring. Den 30 november 1918 flyttades Albatross genom flottans försorg till Karlskrona, där hon efter krigsslutet frigavs den 21 december 1918. Händelsen föranledde en svensk protestnot till den ryska regeringen av den svenske ministern i Petrograd, general Edvard Brändström, överlämnade den 3 juli. Ryssland som bad om ursäkt, medan en framställning från tysk sida att utlämna fartyget avvisades. Den 3 januari 1919 lämnade man Karlskrona för resa till Danzig.

 
   
Vill du bidra med några kronor till driften av min hemsida så kan du klicka och välja belopp och betala via PayPal

JAG VILL GÄRNA HJÄLPA TILL MED NÅGRA KRONOR TILL DIN SIDA
 
Här finns bilder på Jimi Hendrix och Ten Years After

 

 

Tillbaka till min förstasida  

Besöksräknare